tilt

varför går det inte att styckesindela ordentligt i den här primitiva textredigeraren?
dumt.

det blev hur som helst inte ett ord om bilar i min text. får se hur folk uppfattar den.
de kanske blir arga på mig. jag är nog en riktig romantiker.
hoppas att de motstår frestelsen att tolka mig helt ordagrant. jag menar inte att jag inte tycker att vi ska bota våra sjuka. det finns mycket annat dumt vi sysslar med som är onödigt. jag gillar data- och tvspel väldigt mycket, men är beredd att ge upp det om det skulle bidra till en bättre värld.

jag behöver inga elektriska konservöppnare.

Vinterliv

 

Det är vintermorgon. Första snön har kommit under natten, och det med besked. Världen har bäddats ner under ett minst två och en halv decimeter tjockt täcke. Det känns som om naturen dragit ett enda enormt andetag för att sedan tystna helt. För det är väldigt tyst, och allt lyser vitt och kallt.
      Jag går längs gatan jag är född och uppväxt på. Pulsar lite i den yttersta vägkanten. Bilar som kört iväg med grannar till jobb och skola har lämnat spår av hårt packad snö. De är hala. Jag tar sats och glider över dem med hjälp av mina nedslitna sulor. Några gånger är jag på väg att ramla, men vad gör det? Allt är rent, mjukt och vackert.

       Hela min dag spenderar jag i stan, i skolan. Här känns vädrets plötsliga omställning inte alls lika tydligt. Här är den enda skillnaden en råare blåst och en deprimerande brun sörja på trottoarer och utmed deras kanter. Alla bilar är nedstänkta med brunt och det droppar sorgligt. Jag vill bara hem, till min vintergata.

    När jag ser ett snötäckt område som ingen varit i känner jag mig oftast högtidlig. Det är nog fånigt. Jag tänker, ska jag lämna ett spår av mig själv, eller ska jag låta bevara vinterscenen i sitt genuina skick, och hoppas på att inte någon annan kommer hit och klampar. Ska jag eller ska jag inte förstöra perfektionen. Hur jag nu väljer att se det.

Oftast går jag bara därifrån, men bär med mig bilden av lugnet, det oförstörda.

       När jag kommit hem från skolan vet jag vad jag har att vänta. Jag vet att plogbilen har varit framme och förstört det som uppfyllt mig under hela dagen. Mycket riktigt.

       De smala vinterspåren har inte bara fyllts med sand, vilket gör det omöjligt att glida på sulorna, de har också brutits upp till tre gånger sin bredd av ett fordon vars tyngd rivit loss snön och blottat asfalten.

       Jag sjunker ihop inombords. Åh vad jag, under hela mitt medvetna liv, önskat att de kunde låta asfalten vara. Låt den sova under täcket! Jag vill ändå inte se den. Och jag vill inte att snön ska ligga i drivor som risgrynsgröten på tallriken i lågstadiet, pudrad med alldeles för mycket avgaskanel. Låt den vara vit och låt den ligga där den fallit.

 

       Björnen går i ide. Grävlingen, igelkotten och hasselmusen går i ide. Många människor upplever sig själva som annorlunda på vintern, till följd av mörker och kyla. För mig är det som om hela världen stannar upp, tar en liten paus, eller helt somnar. Allt går långsammare. De vilda djuren har svårare att hitta mat. Vissa fåglar lämnar som bekant detta vinterparadis för det enkla livet i varmare länder. Det är bara människan som envist snurrar på i samma tempo. Det är människan som har precis lika bråttom som närhelst annars och kör sina bilar och strör bruna avgaser över min risgrynssnö.

       Jag tänker på Emil i Lönneberga. Under en vinterkväll då allihop, inklusive Krösa-Maja, sitter i huset med tända ljus och sysselsätter sig med vad de kan. Det är ännu inte sent, men mörkret ligger så kompakt omkring dem att de måste hålla sig inne. De stoppar strumpor, berättar historier och annat man kan göra inomhus.

       Mitt resonemang är dumt, kan tyckas. Jag låter som en naturromantiker, kanske är jag det, men jag står för att jag inte skulle ha något emot att anpassa mig efter vädret och årstiderna. Världen är inte ett vardagsrum vi kan inreda som vi vill. Den är inte till för människan, utan vi är – ursprungligen – en del av en helhet. Vi har inte rätt att ta så stor plats som vi gör. Med plats menar jag inte att vi inte får vara så många som vi är. Vi får helt enkelt inte leva som vi gör.

       Samtidigt är människans utveckling fullständigt logisk. Vi är lata. Vi är intelligenta. Att vi vill kunna förstå saker är logiskt. Likaså att vi vill kunna bota våra sjuka, minimera arbetsbördor och ha det trevligt och bekvämt. Hästar är också bekväma av sig, det är därför de gör som de blir tillsagda hellre än bråkar.

       Att vi har nått hit där vi är idag är följdriktigt i det stora hela. Många av de bekvämligheter som erbjuds nuförtiden tycker jag om och uppskattar. Men jag är villig att avstå från väldigt mycket för jordens skull, för allas skull. Och låta allting ta sin tid.

imorgon klockan ett ska jag vara i skolan med en reflektion över miljö och livsstil färdigskriven. som en summering av temat.
jag vill bara påminna mig själv om en rubriktanke jag hade när jag gick.
skitlöjligt förmodligen.

"bil eller inte bil - kanske är det frågan"

jag vill dock inte skriva hela texten med inriktning på bilar. absolut inte. kanske inte ens en fjärdedel.
kanske inte ett enda ord om bilar.
då är det ju dumt med en sådan rubrik. hmm.

jag förstår bilensinnebörd för människan. frihetskänslan, möjligheterna, tidssparandet.
det är rimligt.
latheten har dock gått överstyr. man får under inga omständigheter ALLTID ta bilen.
jag tror att man, för att folk ska sluta värdera varenda sekund av sin tid som guld (och därmed väljer snabba bilen framför tidskrävande foten), måste omforma samhället. människans levnadssätt.
man pratar om att människor i vissa andra kulturer säger "om en timme" men menar två. kanske till och med tre.
vi stressas av fem minuters väntan. fem minuter av vår Gyllene Tid.

skolveckans första
är alltid svårast
som så ofta var jag sen

det gjorde inget
tycker åtminstone jag
karin pratade återigen
om samisk kultur idag

formulerade ett par tankar
om livet mitt i allmänhet
med för mången tanke och göromål
blir skolgången det värsta jag vet


jag ska skriva en reflektion till på torsdag. en personlig reflektion över temat och miljöfrågor.

under det här temat har jag varit i köket. därav har jag missat en del lektioner.
vi ska utföra en aktion under den här veckan, den kan jag inte uttala mig om än, men jag är inte så positivt inställd.
visst är det roligt att få göra något. det är bara det att det inte verkar kunna bli så kul. helt enkelt.
åtminstone inte i den här klassen. och eftersom det är den här klassen det handlar om...

miljöfrågor är svåra att tala om. människor blir lätt griniga om de får dåligt samvete, många får ångest och blir så trötta av sin stora maktlöshet att de inte ens orkar se sina små möjligheter att göra något.
jag får ångest och känner mig maktlös. jag blir också väldigt peppad av de synliggjorda problemen.
och väldigt sänkt.


aja. mer senare.

av ställen att fästa mig själv

mycket är vettigt.
än mer är inte vettigt.

man ska inte jobba med människor om man inte tycker om människor.
jag tycker om människor. dock inte utan förbehåll. och helst på avstånd.

man ska inte jobba med människor om man inte har ett skal.
alla kvinnor/tanter i hemtjänsten var hårda människor. inte mycket rådde på dem.
jag ska inte jobba med människor eftersom jag inte kan låta bli att beröras.
jag berörs inte nödväntigtvis på ett sätt som engagerar mig. snarare förtär mig.

jag ska söka jobb på posten.
sortering. det lär jag vara asbra på.

jag kan stå och greja, i mina egna tankar, sen komma hem till christoffer, fluffy, brin och wilma.
och hålla på med hästar. och läsa. och äta mat. och skriva. och lyssna på musik.
det kan jag förresten göra på väg till och från jobbet också.
och jag kan se på film. och vara hos mamma och pappa. och lena, lelle, tobias och cornelia.
och mina bröder.
jag kan få råd att köpa sånt jag behöver eller tror mig behöva. jag kan köpa böcker. och en häst.
jag kan köpa en till katt som ska få det så bra det bara är möjligt.

ja jag ska söka jobb på posten. eftersom jag inte riktigt tål människor.